Enda tills igår runt klockan 6 så kände jag bara lättnad över att slippa ICA Löttorpshallen för i sommar, och inte behöva sitta i kassan något mera. Jag längtade efter att få ledigt och slippa det hemska lysrörsljuset och de jobbiga kunderna. Men klockan 6 igår så fick jag upp ögonen för någonting annat, när Fredrik skulle gå hem från sin sista dag kom han förbi för att säga hejdå och kramade om oss. DÅ gick det upp för mig att fy satan vad jag kommer sakna dessa personer jag har jobbat med i hela sex veckor. Att inte få träffa dem var och varannan dag kommer svida i hjärtat kan jag minst sagt säga. Mitt i Fredriks hejdå-kram var det nära att tårarna började rinna för att alla dessa tankar gick runt i huvudet på mig. Tänk om jag inte jobbar nästa år? Tänk om jag aldrig mer får träffa alla de här underbara? PANIK.