Jag tänkte att jag skulle berätta hur jag fick diabetes, från hela början till där jag är idag. Jag tänkte försöka få med mina egna tankar och så också, så att ni verkligen ska få veta så mycket som möjligt, så det är väll bara sätta igång, ingen idé att dra ut på det, ellerhur ?


Så, det hela började när jag var 3 år, då fick jag ett väldigt konstigt virus som gjorde att jag fick utslag över hela kroppen och en massa andra konstiga saker som gjorde att jag mådde väldigt dåligt, det viruset hade jag ganska länge, och när jag äntligen blev av med det så märkte mina föräldrar en del förändringar i hur jag var, helt plötsligt så var jag trött hela tiden, jag var konstant kissnödig, åt lite, ibland ingenting och drack mer än vanligt. Mina föräldrar blev misstänksamma när jag efter ett tag fortfarande betedde mig på det viset, så dom bestämde sig för att åka in till sjukhuset med mig. Jag är inte säker på om dom misstänkte någonting om att det skulle kunna varit diabetes jag hade fått, eftersom min morbror har det också samt att jag har hört att min pappas farmor har haft det så går det ju trots allt i släkten.
Väl inne på sjukhuset så vet jag inte så mycket av vad som hände, allting som jag berättar om nu kommer jag själv inte ihåg eftersom jag var så liten, men jag har fått det återberättat för mig ett antal gånger. Vad jag vet är i alla fall att vi åkte in till akuten, där så skulle sjukhuspersonalen ta blodprover på mig. Om dom då redan visste att det var diabetes eller om dom tog blodprover för att ta reda på om jag hade det vet jag inte, men när dom skulle göra det så fick mina föräldrar reda på att det inte fanns någon sjuksköterska på plats som kunde ta blodprover på mig, så det var 2-3 stycken som försökte hjälpas åt att göra det på mig. Det slutade med att dom hade försökt sätta i nålen i båda mina armveck runt 18 gånger innan dom fick den rätt. Det var en oerhört känslosam kväll, jag slutade inte gråta och mina föräldrar var förtvivlade, jag tror inte ens att någon kommer förstå vilken jobbig situation det var så länge man inte själv har upplevt det. Efter det så fick jag i alla fall ligga på sjukhuset i drygt en vecka tror jag innan jag fick åka hem igen, det kommer jag ihåg svaga saker ifrån, bland annat att jag ofta grät för att jag ville ha både mamma och pappa där när jag skulle sova. Jag har inga minnen ifrån när jag kom hem, första sprutan eller första gången jag kollade blodsockret, jag antar att jag har trängt ut alla sådana jobbiga saker för längesedan för att jag blev skrämd av det. Sen flöt det på i något år, men sen fick jag någon vinterkräksjuka eller influensa liknande sak när jag var 5 år som jag fick åka in på sjukhus för, jag tror att anledningen till att jag fick ligga på sjukhus var att doktorerna inte visste hur jag skulle reagera på alla mediciner och viruset och allting tillsammans med min diabetes eftersom sjukdomen fortfarande var ganska ny för både mina föräldrar som inte visste om man skulle ändra några insulindoser pga. viruset eller min kropp som knappt hunnit ställa sig tillrätta med allting ännu. Jag kommer fortfarande ihåg hur vi tog oss dit, jag tror vi hade en gammal Volvo. Jag satt tätt intill mamma i baksätet och pappa körde till akuten som en idiot, jag blev matad med avslagen cola för att få i min socker men spydde upp det om och om igen. Där låg jag i kanske 2 veckor, det var också väldigt jobbigt, då var det inte bara diabetesen som spelade in på psyket utan också det faktum att jag till och från var tvungen att rusa till toaletten för att spy. Varje dag när jag låg i min sjukhussäng och kollade ut genom fönstret så pekade jag och sa till mina föräldrar; "Kolla där är Globen!"
Jag känner nu att det måste ha varit dom tillfällena som jag kände mig fri från allting och kunde vara ett vanligt litet barn som innan igen. Jag kommer ihåg att det första jag sa när jag äntligen blev fri från sjukhuset och fick åka hem var att jag ville äta lasagne till middag. Och så blev det.
Sedan dess så har jag inte legat inne något mera, och det är jag underbart lycklig över. Mitt liv med diabetes har haft både motgång och medgång. Jag förnekar på något sätt än idag att jag har det, vissa stunder glömmer jag bort det helt, det är dom bästa. Mina läkare har konstant klagat på att jag ligger för högt i blodsockret, dom är aldrig nöjda hur hårt jag än kämpar. Som högst har jag legat på 9.3 i HbA1c och då mådde jag inte bra alls, i nuläget har jag kommit ner till 7.1 och dom är fortfarande inte nöjda, dom vill ha ner mig till 5-6. Vilket är helt omöjligt enligt mig. Jag tappar om och om igen motivationen att ta hand om min sjukdom, att acceptera den. Men att må bra känns inte som ett tillräckligt bra skäl till att kämpa. Att behöva gå upp varje morgon och veta att man faktiskt har diabetes idag också är inte roligt. Det skulle vara skillnad om jag visste att jag skulle bli av med den om jag skötte mig, men nu är det så att om 40 år så kommer ingenting vara förändrat, jag fortfarande ha kvar diabetesen, bara att när jag då kliver upp ur sängen så kommer jag vara äldre.


Just nu så mår jag hyfsat bra, jag är urdålig på att reflektera över hur jag mår under en längre tidsperiod. Men jag har några vänner som hjälper mig oerhört mycket med att komma ihåg saker åt mig, som att ta insulin när jag har ätit och sånt som jag lätt glömmer bort. Det är tack vare dom som jag mår så bra som jag gör idag.

Nu när du som orkat ta dig igenom hela den här texten kommit hit, så hoppas jag att du har en massa frågor i ditt huvud som du vill ha svar på. Jag finns här för att svara på så många frågor jag kan och ingen fråga är för dum. Jag vill att alla ska veta så mycket som möjligt om diabetes, för tro det eller ej, det är vanligare än man tror. Så ställ alla frågor du har gällande diabetes eller någonting kring det så fort du har läst det här så ska jag ta och svara på alla imorgon! Och tills dess, ha det bra!

/A